Ska vi kasta paradisäpplen istället?

Huvud tungt, inte av tankar utan snarare avsaknaden. Dom senaste dagarna har jag lamslagits av en paralyserande trötthet som verkar vägra lämna kroppen. Höstkel, höstkärlek utanför fönstret. Vill lägga cigaretter mellan tårna och gå ut i höstregnet barfota, kanske mer metaforiskt än allvarligt talat. Saker är konstiga runt omkring mej, rutinlös asperger rotlös & enträgen i mina försök att vända rätt på dehär ideerna, jag har sagt för lite nu, kommer tillbaka med huvudet klarare när dimman lättar

En dåres försvarstal

Så jäkla fajn, ändå inte, så jäkla smart, fast ändå inte, så jäkla världsvan, fast ändå inte.

Ska vi leka kurragömma? Kan du respektera min insektsliknande uppsåt? Vill du att jag ska berätta sanningen för dej, en väldigt smal och enkel sanning om något du aldrig tänkt på, något du inte ens visste fanns?

För jag tar mej fram på dom vägar din mamma aldrig lät dej gå på ens på ljusa dagen, jag får sova över där om du vill. Men jag ser världen genom en distanshinna jag inte kan penetrera, vilket jag oftast inte vill. Jag har lärt mej att se min säregna klarhet som en tillgång. Jag vet nämligen om att saker du tror på som hårdfakta bara är accepterade ideer. Jag kanske igenom personligheter och sköldar.


Det känns bra, simon fixade biffen. Jag har fått en ny väldigt liberal fast endå inte tanke. Om världen och mån i skor. Nu står jag i ett med det som bara en annan människa vet om att jag förstått, det är inte vad det låter bara den andra skulle kunna veta. Fast exakt tvärt om också.

Jag ville skriva en dikt men det visade sej att jag bara va en sil. Jag vill ha någons tankar, så om någon ser här vore det snällt att ge bort dom till mej.

Lugnet innan stormen

Det finns en förbjuden känsla som jag lovade mej själv för lite mer än två år sedan att aldrig igen tillåta mej att känna. Den försöker göra sej gällande i ett bakhuvud som är tillräckligt trubbigt för att hålla sken och dylikt borta men likförbannat idkar den kontakt med mitt framhufvud. Ni verkar så söta uppifrån min lisebergsluftballong, i rymden finns inga känslor.

Jag vill hålla ett kalas i min lägenhet och bara bjuda in dom som har aspergers. Vi skulle kunna prata om sådant som är intressant på riktigt och det skulle vara förbannat intressant och trevligt. Det finns inget bättre. Trotts att dessa inte skulle till att fatta mina skämt men vem fan gör det här kör vi på och det bjuds på riktigt otäcka drinkar och te. Parasoll genom öron och leksaksbilar över hela golvet. Här haglar kulturreferenser tätt och vi är trygga i varandras magar. Någon har tagit med sej popcorn till sej som jag snor. Dansen blir charmant Sverige-stel. Ingen har någon tidsuppfattning och alla har med sej dator så vi lanar. Det är ganska fantastiskt på dethär viset och när de väl försöker gå framåt morgonsnåret så ställer jag till med en reäl scen och håller fast i byxben, försöker att retoriskt övertyga dem om att tiden räcker till till dethärmed. Men så när den sista gästen försvunnit ur synvinkeln från min fönsterglugg och dess utom glömt sin ena vante inser jag att de aldrig fanns.

Det är hårt med sådana slag i magen, man kan liksom få bestående skador på vitala inre organ, sådana man värdesätter. Och hur ersätter man ett subjektivt ungdomligt sunt förnuft när det mansjälv lämnats med tycks vara av en helt annan nedslagen kaliber. Kollerbrier distraherar mej från drömmen och oförglömliga näthinnebilder försöker jag tvätta bort med sopa.

Logiskt förvirrad angående min uppsåt

Ibland är jag uppe i rymden där det inte finns någon känslig interaktion för sådant där är påhitt för kioskmongon som borde vara ett giltigt ord.Och en soptunna känns logiskt. Men ikväll tänkte jag fokusera på spegelvända tankar som jag brukar och utläser ur clementinskal.

Fråga mej aldrig var jag kommer ifrån, fråga mej var jag är. Det är klurigt detdär med att hålla i ord. om dom väl smiter ur en mun förs dom hjärna vidare liksom det mesta som överförs oralt, se halstabletter och herpes. Jag formar om meningar konstant i mitt kranium nuförtiden, men dom kommer inte fram och kanske är det det mest konventionellt rätta men ibland vill jag så hjävla hjärna i min lilla hjärna uttala mej om sådant som inte kommer att förstås eller sådant som leder till långväga sår. Försöker att lägga orden som en kavat adekvat advokat i armani. Men mina kostymer kommer från myrorna och mina tattarvantar har avklippta och semibrännda fingertoppar.

Detdär var nog allt som fanns att läsa för dom som inte rappar, det var ingenting av det som dansade förbi i facetttoner som störde min inre ro, men sådant kanske måste hanteras godmodigt först r8?