Det finns en förbjuden känsla som jag lovade mej själv för lite mer än två år sedan att aldrig igen tillåta mej att känna. Den försöker göra sej gällande i ett bakhuvud som är tillräckligt trubbigt för att hålla sken och dylikt borta men likförbannat idkar den kontakt med mitt framhufvud. Ni verkar så söta uppifrån min lisebergsluftballong, i rymden finns inga känslor.
Jag vill hålla ett kalas i min lägenhet och bara bjuda in dom som har aspergers. Vi skulle kunna prata om sådant som är intressant på riktigt och det skulle vara förbannat intressant och trevligt. Det finns inget bättre. Trotts att dessa inte skulle till att fatta mina skämt men vem fan gör det här kör vi på och det bjuds på riktigt otäcka drinkar och te. Parasoll genom öron och leksaksbilar över hela golvet. Här haglar kulturreferenser tätt och vi är trygga i varandras magar. Någon har tagit med sej popcorn till sej som jag snor. Dansen blir charmant Sverige-stel. Ingen har någon tidsuppfattning och alla har med sej dator så vi lanar. Det är ganska fantastiskt på dethär viset och när de väl försöker gå framåt morgonsnåret så ställer jag till med en reäl scen och håller fast i byxben, försöker att retoriskt övertyga dem om att tiden räcker till till dethärmed. Men så när den sista gästen försvunnit ur synvinkeln från min fönsterglugg och dess utom glömt sin ena vante inser jag att de aldrig fanns.
Det är hårt med sådana slag i magen, man kan liksom få bestående skador på vitala inre organ, sådana man värdesätter. Och hur ersätter man ett subjektivt ungdomligt sunt förnuft när det mansjälv lämnats med tycks vara av en helt annan nedslagen kaliber. Kollerbrier distraherar mej från drömmen och oförglömliga näthinnebilder försöker jag tvätta bort med sopa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar