Årskrönika.

Luften vibrerar, kaffet lägger sej som disel i luften framför mina ögon. Jag stirrar tomt framför mej. Jag väntar på besked. Dessa tider är ett ständigt frågeställande utan ställningstaganden. Mer uppföljande konsekvenshandlande. Och jag väntar.

Jag väntar på att bli förlöst. Livmodern ligger som ett andra skinn kring kroppen förmanar och håller mej fast. Jag är redo att födas, men vattnet vägrar att gå trotts upprepade markerande gäspningar. Jag har fått en ny look nu, som ett hjälpmedel i kampen mot det förflutna blodbadet. Rätar ut ryggraden långsammt skälvande, likt mannen i varannan vecka.

Så få se nu elvan, vad har du lyckats prestera egentligen?
Myndigheten i någon form, vad den nu symboliserar och innehåller utvecklas förhoppningsvis andra januari. Den första halvan av dej spenderade jag i en skyddad kukong av gängtillhörighet. Sommaren var en passage mellan det gammla och det nya. Efteråt var det mesta förädrat. Jag tror dock att jag har blivit en bättre människa. Genom att såga av kallbranden har jag vuxit flera centimeter.

När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom. Så ser man vilka grenar som ska beskäras, även om det skär när man litar på helt fel människor.
Kanske kan lite haltande tafatta kategorier få dethär planet att starta?

Året går även I de stolta rusernas tecken, ett folk med anmärkningsvära levervärden, ett folk som kyla inte biter på, ett hetlevrat folk som andas in ångest och ut poesi. Dethär är ett år av vimmel där sökandet efter frid lett fram till de mest fantastiska saker. Ska vi lämna det där? Vagt och sökande. På en slutnot som pointerar det rådande tillstǻndet. Förra året så var nyår ett snökaos och en underbar kompromiss, I år hoppas jag på självständigt vimme Chiao .

Det verkar som att alla bär dom stora glasen

Om darrande kärleksbeläggningar på huden. Om kärleken till något som är så nära men så långt bort. Nämnda gator som blir laddade när man går i fotspår. Inringad samtidigt alltid tolv steg efter. Det är något med att närvara när pulsen gör uppror. Det är något med ord från mun till mun och det är något med att få dela med sej av alla tusen reflektioner.

Och jag saknar en större debatt på ämnet idolkärlek. För mej förefaller företeelsen som ett sundare alternativ till bedrövade jordakärlek. För det finns alltid spänning och vibrationer i min kärlek. Aldrig hopplöshet förliknelse eller upplåtandet av drömmar. Visst är ett näringskomplement av närhet behövt, men avsaknaden av detta ska avfärdas som ett helt annat problem. När det kommer till kärlekskost sitter många fortfarande och petar bland kalla rotfrukter.

För vad är närhet mot tankar och förmågan att fantisera om en vänsterhäntas fantasi om hur gamla människor fantiserar? Var finner människor utrymme för halvkrasst skedande på olika villkor med vitt skilda perspektiv på vad ni representerar? Dehär är inget korståg, det här är en strävan mot uppluckring utvidgning och en allmän diskunion om varför människor låser inne sej i trånga tvåsamheter. Dethär är en lågmäld viskning lydande varfööör till någon som sover.

För övrigt.
Hade jag besök av en kräkande skog som vilade sitt huvud mot en klosett lika som hur barn vilar sej mot fäders magar. Och jag tyckte det var vackert. Så jag förklarade en personlig princip. Sedan lade jag brunbjörnen till sängs och fortsatte vidare med mitt.

För visst är det ironiskt när du spenderat ett års studier på någonting med mindre öppenhet än en religiös rastamaan? Och visst känns världen lite främmande när du får dina insikter från en religiös rastamaan som brukat olagliga grödor sedan 12 års ålder? Men allting hänger i alla fall ihop. Det jag tidigare trodde var mina små enskilda kulturträd har vuxit upp och bildat skogar av band som jag måste nästa i. Snart är skogen en vägg täckt av små knappnålar linjer och kryptiska förkortningar. Det var nog allt.

Peace

Oh no, i dont think ill be having breakfast thank you.

Kommunistisk propaganda på golvet och ett brådskande möte. Livet lever sej på och mina kännslor filtreras igenom teveserier. Jag ser på mejsjälv från ett backspegelsperspektiv och granskar genom rutan alla sätt som finns att hamna utanför samhället.

Livet i en bubbla.

Någon sa på fejsbok att det är andra advent. Jag måste ha missat den första. Värleden värkar vimmla kring små bostadsrätter. Ska något hända måste du se till att det händer. Och jag kan inte släppa saker. Rådjursögon som biter sej fast i naken suger åt sej lillhjärnans energi. Allmän söndag råder med försenade läxor och en oförmåga att fokusera på annat än radiorösters trallande tonlägen droppar i öronen, tillfälligt glitter som skydd mot musik.

Ryssland slår fortfarande i hjärtat kanske borde jag se till att höra hemma där när jag styrt upp denhär staden lite krafsigt och lustigt. Beats är rullande tunnor i hyresrättstrappor. Det handlar om småsinthet för mycket. Ikväll ska sluta i rymden. Och alla kännslosvall kommer i epidimier i denhär institutionen. Vinterläppar på klubben.

Det skulle behövas livas upp lite i denhär skutan. Sen blir det sortera intryck. Att göra listorna försvann för länge sedan, blir till att googla årdning. Och om denhär texten råkar säga något ber jag om ursäkt för det, meningen var bara att mota sötsura toner i strupen för en sekund.