Luften vibrerar, kaffet lägger sej som disel i luften framför mina ögon. Jag stirrar tomt framför mej. Jag väntar på besked. Dessa tider är ett ständigt frågeställande utan ställningstaganden. Mer uppföljande konsekvenshandlande. Och jag väntar.
Jag väntar på att bli förlöst. Livmodern ligger som ett andra skinn kring kroppen förmanar och håller mej fast. Jag är redo att födas, men vattnet vägrar att gå trotts upprepade markerande gäspningar. Jag har fått en ny look nu, som ett hjälpmedel i kampen mot det förflutna blodbadet. Rätar ut ryggraden långsammt skälvande, likt mannen i varannan vecka.
Så få se nu elvan, vad har du lyckats prestera egentligen?
Myndigheten i någon form, vad den nu symboliserar och innehåller utvecklas förhoppningsvis andra januari. Den första halvan av dej spenderade jag i en skyddad kukong av gängtillhörighet. Sommaren var en passage mellan det gammla och det nya. Efteråt var det mesta förädrat. Jag tror dock att jag har blivit en bättre människa. Genom att såga av kallbranden har jag vuxit flera centimeter.
När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom. Så ser man vilka grenar som ska beskäras, även om det skär när man litar på helt fel människor.
Kanske kan lite haltande tafatta kategorier få dethär planet att starta?
Året går även I de stolta rusernas tecken, ett folk med anmärkningsvära levervärden, ett folk som kyla inte biter på, ett hetlevrat folk som andas in ångest och ut poesi. Dethär är ett år av vimmel där sökandet efter frid lett fram till de mest fantastiska saker. Ska vi lämna det där? Vagt och sökande. På en slutnot som pointerar det rådande tillstǻndet. Förra året så var nyår ett snökaos och en underbar kompromiss, I år hoppas jag på självständigt vimme Chiao .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar