Utsugare

Jag funderar på att börja arbeta för bläckfiskarna. Bläckfiskarna är otäcka, och förr i tiden hade föräldrar nog varnat sina barn för bläckfiskar. Men i nymoderata solsidansverige premieras bläckfiskarna för sina insatser. Och jag är inte uppvuxen med bullmammor som håller samman, min mamma är djupt troende entreprenörist.

Bläckfiskarna tar procenthalt på allt du tjänar och skickar runt dej i smutsiga vuxenkvarter. Tre dagar där två dagar här. Dom växer sej stora på arbetslösa barn som inte känner till rättigheter. Inte för att bläckfiskarna spelar enligt reglerna, dom är bra på att parera och kan kalla slaveri för volontärt.

Jag uppfostrades efter myten att man bara måste klippa sej och sluta härma james brown. Men hur många som än gör det finns det fortfarande 20% som blir över. 

"Inga kommentarer"

Men tänk om dom hade rätt hela tiden då? Och jag faktiskt är dödsallvarligt störd i huvet, för störd för att ströva runt i ett obrytt samhälle som detta?Tänk om min vilja bara är ett sandkorn i ungdomsdepressionens öknen? För om jag ramlar och skrapar upp knäna är det inte markens fel, då är det knäna som föddes fel. Bristfälliga barn, sådana som slumpas ut över generationerna, generiskt hopplösa, redan i den förlösande stunden kan man nog ana det, om man skakar barnet bredvid örat och man hör att något är löst därinne ska man nog slägga dem direkt.

Som vanliga soppåsar i nedkastet, och förhoppningsvis blir de hämtade innan de börjar lukta ruttna eller försöka förverkliga sejsjälva och förströ sej med konst. Alla människor sägs ha brister, men det är tydligen bara vissa som är sjuka i huvet. Mammas vänner kommer att skaka sina kloka huven i takt över trasigheten och beklaga sej. 


Kanske borde jag ta mej samman och vakna ur mardrömmen om baktal och anstalter. Det finns inte på riktigt, och dåliga beslut och bedrifter ser bara sexiga ut i backspegeln. Men det finns inget götta&unnasej i framtidsvisioner. Och vissa människor som kanske mår för bra kompenserar för det med att köpa en liten rund badrumsspegel som får fram det fulaste i din hud. Då kan du stå och pilla klia riva i ändlösa timmar av självhat. 


Jag ska nog drömma om en resa till Ukraina och arbetskollegor som skrattar åt ens skämt istället. Det är inte alltid lätt att trycka tillbaka något som redan börjat, men man kan alltid mota faan i dörrn. Sen ska jag sova sött till tonerna av "punkdrömmar" också.

Hjertahhh

Solskensvatten

Min kropp brinner på insidan. Jag har tänjt på gränserna för vad den accepterar. Kanske borde jag förfara mej då detta inte är helt obefogat, över träningsverk och dylikt. Men trotts att min hud börjar kylas brinner jag.

Jag kan inte förhindra minska krympa eller förringa känslan. Och känslan just nu är alla. Som om någon dragit en arm över schackbrädet som är mitt liv har alla pjäserna bytt plats rörts om eller puttats ned. Jag är som en vandrande klitoris idag, alla intryck blir storslagna och fantastiska. Minsta lilla gest väcker mina djupaste känslor.

Jag vill vila i en famn eller på ett isflak eller stå lutad ut över en hög höjd, varän man finner ro i stormar som dessa. Jag har windsurfat och älskat det. Jag blir nästan lite kär i alla jag träffat idag. Mina armar börjar kännas tunga men själen är ivrig som någonsin.

Imorgon ska bli ännu bättre tänker jag, uppuppupp

Klasshat

För vi är vit medelklass och vi älskar att äga, saker, kroppar och pokaler. Vi älskar att vältra oss i våra egna bedrifter och problem, jämföra våra golfhadikapp med grannens och betala dyra psykologer för att stämma in i våra klagosånger. Vi älskar känna oss förtjänta av vår ställning, le lite förnöjt och se våra jobb som viktigare än andras.

Och kanske är det jävligt mänskligt, men bara för att något är mänskligt är det inte okej. Jag känner mej dum när jag går på seved om kvällen och inte tycker att det känns farligt, för att för mej är det inte lika farligt. Och jag känner mej dum när jag är rädd för framtiden trotts alla otroliga förmåner jag har.

Jag befinner mej för tillfället på en plats som jag inte alls har lust att geo-tagga. Där dagarna bara består av grillning golf och stranden. Visst förtjänar människor att unna sej, men dethär är ett vräkande och vältrande som få förunnas.

Jag vet inte riktigt när denhär livskrisen kommer vara över, och det känns okej. För den provocerar fram bra grejjer i mej också. Till exempel viljan att utvecklas, intellektuellt och kreativt. Den gör mej rädd men samtidigt alert.

Att befinna sej här är som att befinna sej i en kuvös, en kuvös jag verkligen inte vill leva i. En kuvös där man har det trevligt och kommer överrens. Livet här är en sorts dvala. Tre dagar är allt jag klarar här, imorgon bitti bryter jag mej loss, förlöses ut härifrån och tillbaka till Malmö igen.

Snart börjar nämligen verkligheten.
Camera. Light. Action.