Klasshat

För vi är vit medelklass och vi älskar att äga, saker, kroppar och pokaler. Vi älskar att vältra oss i våra egna bedrifter och problem, jämföra våra golfhadikapp med grannens och betala dyra psykologer för att stämma in i våra klagosånger. Vi älskar känna oss förtjänta av vår ställning, le lite förnöjt och se våra jobb som viktigare än andras.

Och kanske är det jävligt mänskligt, men bara för att något är mänskligt är det inte okej. Jag känner mej dum när jag går på seved om kvällen och inte tycker att det känns farligt, för att för mej är det inte lika farligt. Och jag känner mej dum när jag är rädd för framtiden trotts alla otroliga förmåner jag har.

Jag befinner mej för tillfället på en plats som jag inte alls har lust att geo-tagga. Där dagarna bara består av grillning golf och stranden. Visst förtjänar människor att unna sej, men dethär är ett vräkande och vältrande som få förunnas.

Jag vet inte riktigt när denhär livskrisen kommer vara över, och det känns okej. För den provocerar fram bra grejjer i mej också. Till exempel viljan att utvecklas, intellektuellt och kreativt. Den gör mej rädd men samtidigt alert.

Att befinna sej här är som att befinna sej i en kuvös, en kuvös jag verkligen inte vill leva i. En kuvös där man har det trevligt och kommer överrens. Livet här är en sorts dvala. Tre dagar är allt jag klarar här, imorgon bitti bryter jag mej loss, förlöses ut härifrån och tillbaka till Malmö igen.

Snart börjar nämligen verkligheten.
Camera. Light. Action.