Jag träffade en tjej från mitt högstadie i helgen, hon har träffat en lång kille i tunika med dreads som folkhögskolestudenterna skulle dö för. Dom jobbar med att sälja afrikansk mat och knark ur en barnvagn i en park. Och hon verkar ganska lycklig nu för tiden. Trygg nog i sejsjälv för att våga köra rehab-looken på stan.
Och idag tänker jag på vänskap. På att bygga väggar och på att förhålla sej(förhala sej?). För kärlek för mej är att inte önska någon livet. Att vilja linda in allting som drabbar dem i sött sött bubbelgum och lova att allting nog kommer bli bra tillslut. Kärlek är att känna någon annans smärta mer direkt än din egen. Och kärlek är ingenting jag vill låta spillas över i romanser. Romanser är mer som en hemtrevlig institution man skapar, ett rum som man kan lämna, likt BUPs vänthörn längst ner i korridoren med tummade tidningar som ingen egentligen var sugen på att läsa.
Obekväma bråk som de tysta kärlekslösa familjerna genant lyssnar på i avsaknad av hissmusik. Och jag unnar inte mina vänner livet för jag vill inte att dom ska behöva vara stöttåliga. Som ipods med rörliga hårddiskar vill jag lägga dem i finstrumpor och förvara dem i fickor.
Jag vet inte ens hur mycket jag skulle kunna förändra. Jag vet bara att det inte är speciellt mycket jag är villig att tumma på. Jag vill måla abstrakta förklaringar i blueprintform. Jag vill vara en tredje tolkning av Aron flam, kanske i Auerbach-pastelltappning. Lite pjottrigare, ett myrornafynd som liknar orginalet.
Jag lägger gärna tid och smärta på att bena i relationer. Detta sker kanske bäst över sista-beställningsöl som smugglats ut till närliggande grönska. Men vem har sagt att förhållanden ska vara optimala? Jag vill utveckla en gest för vitsar, då blir det lättare för alla att bara skratta med. Och snår är för tid och priviligerade tillfällen.
Jag är en tredje klassens jet-setter, far världen över med veolia transport och wizzair. Du kan se mej sittandes med hörlurskontakten när jag försöker att skruva den till rätt ljud. Jag tror på riot not diet och symboliserar hjärna ordet äcklig i en strävan efter din eftertanke. Jag skriver fåfänga texter på nätet och publicerar dem på samma sätt som man försluter kuvert.
Min hud är fortfarande regnsfuktig för jag lärde mej aldrig att kläder motar väder. Ofta sparkar jag på stängda dörrar utan förhoppningar. Metaforer är som trainspotting-abstinens. Som knypplade mönster. Jag försöker pervertera ord och stavelser, till att symbolisera abstrakta bajsfläckar i kalsonger. Rorschachifiera det hela, vad ser du i nåns röv? Men också vill jag bara göra rätt ifrån mej. Precis. Just. Nu.
Och idag tänker jag på vänskap. På att bygga väggar och på att förhålla sej(förhala sej?). För kärlek för mej är att inte önska någon livet. Att vilja linda in allting som drabbar dem i sött sött bubbelgum och lova att allting nog kommer bli bra tillslut. Kärlek är att känna någon annans smärta mer direkt än din egen. Och kärlek är ingenting jag vill låta spillas över i romanser. Romanser är mer som en hemtrevlig institution man skapar, ett rum som man kan lämna, likt BUPs vänthörn längst ner i korridoren med tummade tidningar som ingen egentligen var sugen på att läsa.
Obekväma bråk som de tysta kärlekslösa familjerna genant lyssnar på i avsaknad av hissmusik. Och jag unnar inte mina vänner livet för jag vill inte att dom ska behöva vara stöttåliga. Som ipods med rörliga hårddiskar vill jag lägga dem i finstrumpor och förvara dem i fickor.
Jag vet inte ens hur mycket jag skulle kunna förändra. Jag vet bara att det inte är speciellt mycket jag är villig att tumma på. Jag vill måla abstrakta förklaringar i blueprintform. Jag vill vara en tredje tolkning av Aron flam, kanske i Auerbach-pastelltappning. Lite pjottrigare, ett myrornafynd som liknar orginalet.
Jag lägger gärna tid och smärta på att bena i relationer. Detta sker kanske bäst över sista-beställningsöl som smugglats ut till närliggande grönska. Men vem har sagt att förhållanden ska vara optimala? Jag vill utveckla en gest för vitsar, då blir det lättare för alla att bara skratta med. Och snår är för tid och priviligerade tillfällen.
Jag är en tredje klassens jet-setter, far världen över med veolia transport och wizzair. Du kan se mej sittandes med hörlurskontakten när jag försöker att skruva den till rätt ljud. Jag tror på riot not diet och symboliserar hjärna ordet äcklig i en strävan efter din eftertanke. Jag skriver fåfänga texter på nätet och publicerar dem på samma sätt som man försluter kuvert.
Min hud är fortfarande regnsfuktig för jag lärde mej aldrig att kläder motar väder. Ofta sparkar jag på stängda dörrar utan förhoppningar. Metaforer är som trainspotting-abstinens. Som knypplade mönster. Jag försöker pervertera ord och stavelser, till att symbolisera abstrakta bajsfläckar i kalsonger. Rorschachifiera det hela, vad ser du i nåns röv? Men också vill jag bara göra rätt ifrån mej. Precis. Just. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar