Bearbetar ljud och velar, men om du hade frågat hade jag sagt att jag planerar och är företagamt klädsamt vuxen. Imorgon blir jag charmant inställsamt misstänksamt familjär, familjekär som aldrig förr för jag gör det mest av schematekniska skäl och jag stjäl med mej känslan till något kreativt att bygga ovanpå, det började som ett löfte om fikabröd men det har eskalerat något fasligt nu. Det började med spänningsbrytande som sipprade ut i nyfikenhet. Nu står en relation utanför dörren och jag vet inte om jag vill släppa in den så jag bara stirrar oartigt, men glasrutan oss emellan är tjock nog för att skydda från både kännbar genans och otäckt småprat som kliar som stickade tröjor jag aldrig fick.
Jag är bra på att stirra, vissa tycker att mina ivriga blickar är illvilliga och trakaserar mej istället för att hälsa. Men jag är för insnöad för att förstå att dom varken vill mej väl eller vill ha mej där. Man blir så när man leker med hemligheter tennstickor och egen lägenhet. Det är ett naturligt renbart fenomen som forskare är för vetenskapliga för att analysera.
Snöbitar på fingrarna, kristaller i kastrullen. Fingertoppsavtryck på näthinnan fastnar som intryck. Kroppsminnen är fascinerande. Jag ville kanske bara ursäkta uttryckslösheten i vad jag aldrig försökte förmedla och känslan som är biprodukt så jag slutar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar