Sega-spel sega spelnördar i mitt ubåtssikte ut i verkligheten kring mitt bord. Fördummande och avrundande blir alla diskutioner för jag är som en diskus eller kanske curlingklot som stöter bort mina likasinnade. Eller lik som vandrar kring mej med en sinnesroande likhet till andra likadana. Förr eller senare börjar din miljö eller kanske trygghet fyllas med kopior som är feltryckta av andra du kanske valt att inte känna. Och ingen vill äns lägga mej i framstupa sidoläge. När jag gråtandes vrålar det i instruktörens öra upplyser han mej om att det bytt namn. Ingenting är tillförlitligt längre, retligt lite iallafall.
För vadfan är stabilt sidoläge? Precis. Bleknar i gämförelse. Suddar ut hela världen till gråa skisser som ingen haft orken att fylla i. Möjligen är osäkerheter valmöjligheter och allt vad det heter i förklädnad. Men det känns som mashetebärande indianer i alldeles-för-lång-filmen jag tvingades se på teve med mitt ex år tvåtusen åtta. Ur stolthet som jag inte kunde förstå informerades jag att denna var utsedd en av de läskigaste eller var det äckligaste av kritiker. Jag skulle säga bräkligaste under min kritik. Men det hörde visst inte dit när man skulle introduceras till kulturguld.
Jag bygger min världsbild av kapplastavar och andras inflytande är som dom elaka pojkarna som kom in på rasten och snodde bitar av en för att de trodde att man inte skulle märka. Jag reagerar som en sann autist, spottas rivs och hugger till med en spik. Sedan sitter jag med dinglande ben på frökens kated och har varken besked eller samvete att motivera mitt agerande med. Förutom sanningen som förfaller för henne som fullkomligt otillräcklig.
Precis som min sanning förfaller jag sannerligen otillräcklig ner i deras byråkrati. Dom ska plocka isär mitt särpräglade särhuvud. Försöka hitta hormonfel och kännslofel och trauman. Jag försökte bara försvara mitt kapplaslott. Dom kan inte förstå hur ömtåligt ett kapplaslott är, dom kan inte förstå att när äckliga pojkar med -us-namn drar ut stav efter stav faller dom andra av. En ursäkt kan inte laga hela min grundarkitektur. Och jag vill inte dela med mej. För i helvette jag tänker inte berätta någonting för er för jag vill inte dela med mej. Dom tröttnar ganska fort på mina svarta ögon och min lilla mun, stämplar mej i pannan och trycker en pamplett i näven på mej.
Skylten gör mej ingen skillnad. Jag är precis lika ful som innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar