Man ser det uppifrån. Från den sköra glasstolen byggd på eftertanke och bristfälligt dataljud. Små propellerljud av vilseledda toner stillar förvåningen. Som en sista öl du aldrig behövde, som ett förvridet konstbevattnat svar dränkt i ett annat landskaps humor. Som när dina vänner inte längre reflekterar samma ljus. Och ditt ultravioletta går förlorat blir till dist som ingen förstår. Hc isolerar sejsjälv men taffsar på min xtjej. Det kan dom gott ha, blekna bort med gula pergamentrullar i högen för allt som jag gett blanka faan i. Sväljer ner en klunk poesi med lila rök för att försöka mixtra fram en likgiltighet.

Självklart uteblir diagnosen. Jag glömmde den i regnet tillsammans med mina skor och nu öser det ner. Kanske ska man köra en insats trotts att det redan är för sent. Och all skam är i kroppen. den är det djupaste lagret utav missförstådd hud. Dethär är inte traiskt på mågot vis alls. Dethär är växa upp och tillbakakaka. Allt i ett. Dethär är att avlägsna sej från sin medfödda trångsynthet och söka tröst i sitt eget lugn. Dethär är ingen billig 80talsprodukt utan djuplodat eldskogstrams som skövlats för tankebanornas andrum. Avsmaknaden på läpparna bildar hinnor som hindrar mej från att prata. Orden lägger dej på hög men binder sej till trassel.