Spolar fram till slutet av min porrfilm, bara för att se om det slutar lyckligt. Trettio sekunder av överenskommelse lägger locket på och vi kan börja gå vidare. Jag pratar om stolthet men menar egentligen läkkött. Lärkor bullrar ikapp med långtradarna som körs av perversa transvestiter. Billigheten står på bordet med ett välmenande välkommen hem på läpparna. Här är din välfärd, svart på vitt i rutmönster bakom ögonen, som om någon tog sej tid att lystna på riktigt. Bara för att jag inte gav dem tiden till att se det. Vi porlar vidare färgade av upplevelser. Strukturerar utöver det egna teretoriet med hopp om att de kommer klara vägen själva nu. Försöker vårda andras killingar medans chillinggänget tynar bort bakom åsar. Ett namn fastnar på trumhinnan som ett mantra som en algorytm. Orden snäva likt flätor i håret på barnen hemkomna från kanarieöarna. Lika fult som peircingar är tills man vant sej. Se det söta under vingarna på papperssvalor och har du någonsin åstadkommit något? Hur mycket av din pessimism vågar du passa vidare till nästa i ledet? Och dom som köar utanför dörren till ryskapostenrummet köar snart bakom bilar på malmskillnadsgatan som om det fanns någon skillnad. Din dotters ögon speglas i objektets när du vevar ner rutan och konceptet faller. Falossymbolernas skuggor följer dej hem, vakar över din axel och lurar dej.
Trygghet är en känsla som vi omformulerat för enkelhetens skull. Till trots finns ocd och hashtomtarna i trädgården med baggypants. Loosefitsmycken trillar av dej när du faller handlöst ner i föremjukelsepoolen och du tvingas dyka hela natten för att finna dem igen. Vad är värdigheten värd på svarta marknaden. Bakom en mantel eller en rökridå är priset sänkt på sådant och orosmolnen och klockorna tickar ner din verklighet till moment som skulle kunna effektiviseras av ingenjörer. Jag skriver hellre poesi om helgkvällarna än vad jag festar med mina vänner. Men varårå, kan jag hjälpa hur välskapta stjälkarna och kvällarna blir igenom mina persienner? Kanske landar en stor persika bakom hörnet? men då kan jag läsa om det på tuben i metro och förr eller senare korsar alla tunnelbanelinjer varandra i ett enormt rutsystem skapat för att krama dom ensamma.
Ensamhet är en känsla. Men vi stämplar den i pannan på små hushåll med många katter dit vi inte vågar gå. Teet kokar för fullt nu, och jag delar inte ut mina ord till dem jag plockat dadlar med. Försiktigheten byggs upp och vi grundar våra farhågor på andras. Är det inte vackert hur vi mimicerar? Replicerar och ersätter, tummar deras skulder som brutna sedlar märkta av bankrån. Poppen trillar in på ett hörn och erbjuder samma stöd som en fortölj. Pojkröster skuggar mej blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar