Minnen, små sköra minnen.
Som en liten liten sparv uppenbarade du dej, allting med dej var diskret och under ögonbrynen som jag tränade mej till att läsa felfritt. Över en cigarett reflekterade vi över varandra uppenbara ljus. Och dina ideer strålade. Sen räddade jag dej alldeles perfekt okynnes. Att rädda dej som en metod för att dra ut mej ur fångenskap och kaos. Jag minns våra timlånga konversationer medans du satt på krogen.
Fagra diskreta fingrar, mycket självmedvetna och färdiga. springer efter dej över vita och svara block i kant med varandra. Ett simpelt men abstrakt upplägg. Och dekadensen var disten, var din svär. Jag flöt samman med visionerna, i brist på bättre tappade jag mitt förutspådda trygga fotfäste.
Men nu kontrasten.
I en mjuk soffa är det jag som är tankecentrum och det är inte nöd och oro, jag har kontroll och jag författar utsagan. Samma gnista blidkar men omges nu av medvetenhet. Jag ser inga skuggor i desa ögon. Händer om ett huvud. Blinkande smådjur. Tafattheten omfattande fattningslöst begränsad.
Och just det ja, det luktar lik i mitt trapphus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar