Minns ni när vi var små och klättrade på tak och väggar, dansade i parkerna och bröt mot sociala normer om hur man beter sej offentligt? Och vi var vackra och fagrigast färggladast trotts små baksteg med liten fågelskada.
Och jag är fan inte änns sentimental nu, bara imponerad. Och jag vill inte änns tillbaka nu, bara summera.
För när vi var små och precis började hitta våra första byggkossar skulle vi gett vad som helst för att få vara där vi är nu. Och jag fachineras över vägen hit, helt uppslukad i våra fantastiska äventyr som tagit mej och er framåt, och speciellt i stora skeden då man bär hatten på sne och vet vad man vill ede.... Hmm, då blir allt som skett och allt som sker observerat och jag blir uppslukad och full av världen på världen suger i mej allt.
Och vi börjar veta ganska så precisexakt vilka vi är, och jag tror vi tycker om det. Jag ser bitar utav mejsjälv som jag länge lämnat oanalyserade. (Går det att stanna och förklara någon annans dikt?) Vi tänker nog ganska så olika, på det fantastiska sättet, och lyckjan kommer innifrån, jag har planer och ideer och drömmar och visioner, och jag måste rena min yttre kropp nu, förbereda mej, ladda upp och även städa. Måste handla müsly. Måste låta huvudet väga tungt, ta hänsy till klockan innan jag flyger vidare.
Och det känns så fantastiskt fenomenalt tillfredsställande att ha en plan och fantastiska kompisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar