http://www.youtube.com/watch?v=PEogrE4AmyM
Jag ger plats åt en annan poet. En av dom bästa.
Allting vändes upp och ner och mina perspektiv försvann. Ett långt radband av frågor ringlar ut och in i medvetandet hela tiden. Mest om dej, men också om min roll i det. Jag går igenom alla stunder vi delat. Jag går igenom alla samtalsämnen och alla småsaker.
Jag tänker på dom som har det värre än mej, på dom som stod dej allra närmast och hoppas att dom finner varandra i dethär helvettet. Jag tänker på alla dom som jag förlorat tidigare. Listan är för lång, den är inte rimlig ens. Och jag undrar lite när livet ska börja kompensera för det.
Jag går igenom emmabodadagarna i mitt huvud. Replikutbyten känslor och händelser. Det ända jag känner nu är ledsenhet för alla berörda. För två veckor sedan, på dagen, så grät du och jag klappade dej på ryggen och höll dej i handen och hade ångest över vad jag skulle göra för att trösta dej. Det finns alldeles för mycket mej i dethär. Och jag önskar att det inte fanns det. Men det finns nog ingen osjälvisk sorg.
Förrförra lördagen var ganska bra. Du verkade lugnare, och vi pratade om hur det skulle bli att komma hem igen. Jag ville bara hem, men du visste liksom inte vart du skulle ta vägen. Vad du skulle med hem till.
Samtidigt som det suger måste jag ge dej din egen rätt till bedömning. Det vore nedvärderande mot dej att dra en massa slutsatser om hur saker hade kunnat förändras eller hur du hade kunnat bygga upp ditt liv igen. För jag kan aldrig förstå hur du kände dej i söndags.
Dethär är ingen bra dikt, och ni kanske inte ens tycker att den är en. Men jag behövde prata med en skärm som jag litar på. Nu ska jag träffa kära vänner och låta dem ta hand om mej medans tiden ringlar förbi och som ett beckvaten rensar upp bland tankarna.
Jag kommer aldrig glömma.
Jag ger plats åt en annan poet. En av dom bästa.
Allting vändes upp och ner och mina perspektiv försvann. Ett långt radband av frågor ringlar ut och in i medvetandet hela tiden. Mest om dej, men också om min roll i det. Jag går igenom alla stunder vi delat. Jag går igenom alla samtalsämnen och alla småsaker.
Jag tänker på dom som har det värre än mej, på dom som stod dej allra närmast och hoppas att dom finner varandra i dethär helvettet. Jag tänker på alla dom som jag förlorat tidigare. Listan är för lång, den är inte rimlig ens. Och jag undrar lite när livet ska börja kompensera för det.
Jag går igenom emmabodadagarna i mitt huvud. Replikutbyten känslor och händelser. Det ända jag känner nu är ledsenhet för alla berörda. För två veckor sedan, på dagen, så grät du och jag klappade dej på ryggen och höll dej i handen och hade ångest över vad jag skulle göra för att trösta dej. Det finns alldeles för mycket mej i dethär. Och jag önskar att det inte fanns det. Men det finns nog ingen osjälvisk sorg.
Förrförra lördagen var ganska bra. Du verkade lugnare, och vi pratade om hur det skulle bli att komma hem igen. Jag ville bara hem, men du visste liksom inte vart du skulle ta vägen. Vad du skulle med hem till.
Samtidigt som det suger måste jag ge dej din egen rätt till bedömning. Det vore nedvärderande mot dej att dra en massa slutsatser om hur saker hade kunnat förändras eller hur du hade kunnat bygga upp ditt liv igen. För jag kan aldrig förstå hur du kände dej i söndags.
Dethär är ingen bra dikt, och ni kanske inte ens tycker att den är en. Men jag behövde prata med en skärm som jag litar på. Nu ska jag träffa kära vänner och låta dem ta hand om mej medans tiden ringlar förbi och som ett beckvaten rensar upp bland tankarna.
Jag kommer aldrig glömma.
2 kommentarer:
Kram på dig.
Tack <3
Skicka en kommentar