Svart kaffe i munnen, några dagar gammalt så nästan gift nu. Jag samtalar helst med röksignaler och spegelskrift som syns vid utandning. Jag har kanske blivit lite ansiktslösare sen, ja. För för vem kan man visa sina starkaste karaktärsdrag och faktiskt få positiv respons? Känslan är rödvinsspill klackar och klinkergolv. Scenerna är småsnacken på toaletten fyllda av knivar i ryggar och hårklyverier. Dra i min kofta bara , berätta något som jag inte redan läst mej till i dina nervösa skratt och när din haka blir sådär fet, så som bara jag ser och älskar.
En kedjereaktion av att behandlas som skit, jag mot han han mot dej och du mot mej. Så du slänger dig i hand på den som köat. En desperationshandling jag så ofta förlöjligat. Men vem är jag att glömma? Skarp kajal i en vardagsbelysning om avklär alla slags romantik. Du försöker disträtt att slänga dej bakåt, sådär som dom gör i filmerna, men dethär dramat leder aldrig till något mer än halvhjärtade ursäktssms och långsamt förmultnande.
1 kommentar:
Texten är bara halv
Skicka en kommentar