I think everyone remembers their first BOWIE

And so the story goes,

they whore the clothes,

thhey said the things

to make it seem

inprobable

Nu är jag i stockholm. Jag är i mitt nya hem som bostad kallas. Jag bor på liljeholmen nu. Jag har den största sängen jag någonsin sovit i i hela mitt liv. Idag började jag på min friis. Jag har vänner där nu, allierade känns som ett mycket passande ord trotts att vi inte har någon slags förmot-tilllämpning förmot något. Kanske en allians mot ensamhet? jag har fått en klass och en basgrupp och ett slkort och en fin dag och fint sälleskap av Niklas.

Om du läserdethär och tristessen griper ett nacktag om din krage och drar dej bort bort bort från datorn, så ska jag göra mitt bästa för att ta upp de kännslor som rör sej i min kropp utan att vidröra radarn i form av små röda prickar. För lite så känns det.

Idag har jag saknat special två, essutvå (Su2) speccen som den i folkmun benämnts som. En liten bubbla där allt var okey. Jag kommer förmodligen behöva "step up my game" nu. Men det är inte därför jag saknar. Hela första veckan som inletts nu är nemligen ett medly av "teambuilding"-lärkännavaran-allavillochkan-sisåhittarduhitdit-påhitteri. Nej, jag saknar denn familjära stämningen och ett decimetertjockt skyddsnät, kanske vetskapen om att det var som det var och det skulle fortsätta så. Men mest saknar jag folket, och ja jag är förberedd på en höst fylld av saknad. Det blir väl så.

Just nu känns et inte som att jag har mycket att tillföra en läsande människa. Så jag vänder istället huvudet sängvägen, och på återssende!