Förlåt för att jag alltid dansat fel dans till fel tackt

"Det kliar på huvudet det spänner i ländryggen
det knakar i skulderbladen ryggraden vänder mig ryggen
och läpparna är torra behöver en puss med idomin
inte av dig försvinn jag är hellre tung än dum
behöver en putt av bulldozers eller ett knull ett mord
det kliar i fingrarna jag är rastlös som en glömd hund
hostar blod med kugghjul meningslös som bara ord
antingen närmar sig väggarna eller så bygger grannen ut
socialstyrelsens dikter inspirerar i röksuget
optimister kan suga min kuk meningen med livet
ja bara det slutar duger det isär med mina beståndsdelar
gör rent dom och låter dom ligga
jag behöver inte din livlina du är bistånd till delar av världen
där dom ler och låter det ligga"
- grioa

"Klart det är lätt att skratta när man fattar saker med änddarmen"

Grioa talar om vårteckenspråk den första våren på över tjugi år som han inte fick se. Jag var på min gammla skolgård idag, och innuti krympte jag tillbaka till den pinsamma psykiska storleken av mindre än ingenting alls. Fysiskt blev jag några kilo tjockare, och en mur växte ut och fram och allting var likadannt. L;tjejerna hoppade rep eller snackade dom killar och smink och kläder och, alla från K och M spelade fotboll, och där satt jag, på trappen till fritids förråd fullt av sparkcycklar som var så jobbiga att köra att det gick fortare att gå. Minns ni? Dom var gulsvarta. Erik som försökte lura av mej min sparkcyckel i lågstadiet, för 500 spänn, jag gick inte på det. Men nu går jag i femman och alla överklassbarn spelar fotboll kanske i brist på en golfbana? Jag kliver in på planen, kanske den dagen jag fick en till boll i magen eller den då, jag kom klädd i såddant jag tyckte var fint. Och jag som hade gått upp tidigt för att jag skulle våga vara fel. Det var introttsdag, dom skrattade och jag fick cyckla hem och byta om.

Påväg ut ut från anstalten hittar jag klämman som alla letar efter, den tillhör den mest omtyckta tlickan i hela klassen, det är den som alla springer runnt och letar efter, dom hoppas, att om dom hittar den först så ska hon tycka mer om dom, och då kanske just hon får vara kompis med queenbee, kanske hon vill leka med en, och man blir bästis med henne, och så tycker alla om en och folk frågar chans på en.

För om ingen frågar chans på en i lågstyadiet kommer ingen vilja ha chans på en i mellanstadiet och då kommer ingen vilja vara ihop med dej på högstadiet och sen kommer ingen vilja vara tillsammans med dej på gymnasiet och så kommer du aldrig bli gift och du kommer dö fattig och olycklig.

Jag tar med mej klämman när jag går därifrån, kastar den i marken och stampar på den. För tänk att stora Ebba är inte på ett strålande humör, och hon är tusen dagar gånger år starkare än lilla ebba, så hon trampar på klemman, och hon som alla vill vara bestis med får gå hem med en klämma mindre.

Tänk att allting ser likadannt ut överallt! Tänk att alla minnena är dom samma, tänk att alla drömmde om samma saker. Tänk att alla bara ville vara bra. Tänk att det är samma system överallt. Tänk att jag fotar körsbärsträden påvägen hem.

Tänk att jag trodde inte att det skulle bli någon vår i år, men nu blommar det överallt, alla går omkring svettiga och äckliga. Men jag har badat och nu känns det ganska bra. Så jag tänkte tala om för er, att min teaterpjäs är klar, vi ska filma på onsdag. Jag ska läsa manus , ja ja. Sentimentaliteten brukar slå till såhär när, en säck håller på att knytas ihop och man ska precis till att hoppa in i en annan. Så mycket saker som jag har levt här. Så många människor och tankar och fördommar och bibel-ormar och benstommar och blommor som vuxit här. Nu är det min tur att lämna denna överskattade statsdel bakom mej. För en dans på rosor med mina klumpiga fötter är kanske inte så lätt att åstadkomma, men jag ska kämpa klättra fäktas endå. Kanske har jag under all den tid jag vistats i mitt huvud också byggt ben att gå stå resa på. När vi flyttade hit för sex år sedan så hatade jag dethär huset och Boel sa att det bara var tillfälligt, i väntan på något bättre. Nu har vi bott här i sex år och jag hatar dethär huset. Jag hatar grannarna och barnen som skriker på helgmornarna och grannarna som borrar när man inte borde borra. (Dom har borrat sen dom flyttade in, det var två år sen nu-.-)

Men min varma tröjja av bommul som kramar mej vet att jag även lärt mej här. Jag har hittat rätt med datan framför mej som navigator har jag seglat över hav av hopplöshet fram till öar av skatter. Och jag vet att ingenting ändras när allt ändras. Jag bryr mej inte mycket om det och dom jag hatar längre. Och visst blir jag odrägligt dräggig i min skrivande stund jag slirar runnt på skridsko. Men dethär är ingen blogg där jag låssas att allting är annat än vad det är egentligen. Så. Jag skriver vad jag vill och lite till, jag har en hamster som är snela fisken.

Ni får leva med mej vare sej ni vill eller ej, HAHAHAHAHAHHA! Kommentera hjärna, för jag vet att ni kan och att det blir fint, och trevlans! Om du orkar ta dej igenom texten orkar du säga hej! PUSSA ERA LAXAR OCH TA HAND OM ER.